Jag är nästan överdrivet förtjust i skräckfilmer. Har sett filmer i olika genrer från jävligt många årtionden. Är också rätt envis när det gäller ämnet och tvivlar ofta på folk som säger att de är skräckfilmsnördar, när de nämner för uppenbara folkliga filmer. Sånt kan jag störa mig på. Jag ger mig gärna inte i diskussioner och har numera svårt att uppskatta skräckfilmer. Alltså, ofta är det skit. Men gillar jag också sådant andra inte gillar, sådant andra skulle anse vara skit.

Jag har sett så många skräckfilmer att jag inte längre minns vad jag sett. Jag har aldrig skapat mig en best of-lista. Det har jag nog inte ens gjort inom musik, litteratur eller annan filmgenre. Tålamodet finns inte riktigt där och eftersom jag är en som ständigt (ständigt) lever i nuet har jag svårt att sammanfatta flera års filmupplevelser. Så varje gång någon ber mig berätta vilken film jag mest uppskattar, kan jag oftast inte. Jag har framförallt de filmer jag sett nyligen längst fram i mitt minne. Undantag när det blir ingående, livliga diskussioner om film. Då ploppar allt upp i huvudet.

Apropå filmer jag det senaste har sett föll jag för en. Efter att jag såg filmen hade jag en mycket underlig känsla i mig. Det kändes som att jag precis varit med i en dröm. Som om filmen var en drömupplevelse. Alltså delvis riktig och delvis en illusion. Varje gång jag ser en film som väcker något i mig är det som att jag har nått livets topp. Ungefär så var det när jag såg Silent Hill (filmversionen av tevespelet Silent Hill).

Jag trodde inte att jag skulle uppskatta den. Verkligen inte. Jag har en tendens att vara väldigt skeptisk också. Det blir så när jag sett mycket skit till skräckfilmer. Men åter igen, den märkliga känslan jag fick efter att ha sett Silent Hill kan jag fortfarande inte släppa. Den innehöll så mycket, hade flera nivåer. Att filmen inte bara hade specialeffekter utan människor som med snyggt kroppspråk fick föreställa monster, var något jag föll för.

Jag vill så gärna se den igen, men är också rädd att jag då kommer tycka illa om den. För ibland händer det att jag ser en film igen och inser lite tråkigt att; fan, den var ju inte bra!

Här kommer en trailer i alla fall. Och det bästa av allt, i år kommer det en tvåa. Jag håller tummen på att den är bra.